Några rader om vår kära Lundehund som ej går att fånga på ett papper, du måste bara uppleva den.
Norska lundehundar är rektangulärt byggda hundar av spetstyp med ganska lätt och smidig kroppstyp. De är alerta, vaksamma, energiska, aktiva och livlig apporterande hund som har den perfekta kroppsbyggnaden för att jaga lunnefåglar i steniga fjordar och längs kusten. Lundehunden är liten och mycket vig hund som klättrade på de branta klipporna för att letade upp, apportera och lämna av lunnefågeln till sin förare när den arbetade.
Lundehunden upptäcktes i mitten på 1600-talet. De Norska lundehundar härstammar från Lofoten i Nord-Norge, från fiskebyn Måstad på Väröy. Dessa småvuxna hundar uppföddes särskilt för jakt av lunnefåglar. Vad man vet är att denna hund var en mycket värdefull och nyttig brukshund för befolkningen där fångst av lunnefågel var en livnäring. Lundehunden var lika värdefull som en mjölkko.
Mellan de två världskrigen skickades två lundehundar för avel till herr och fru Christie i södra Norge. Mellan världskrigen och alldeles efter andra världskriget fick valpsjuka nästan rasen att försvinna. Rasen har flera gånger varit på väg att dö ut, men tack vare tillfälligheter och tillsammans med folk från Vaeröy och några nya uppfödare lyckades familjen Christie rädda rasen från att dö ut och vi har idag en levande norsk urgammal hundras kring oss. Den moderna rasen utgår från endast fem individer, vilket förklarar deras anmärkningsvärda homogenitet.
I dag är lunnefågeln fridlyst och Norsk lundehund kan inte användas till det den ursprungligen togs fram för. Rasen är dock mycket uppskattad och en del av det norska kulturarvet.
Nu finns det cirka 500 stycken lundehundar i Norge och ca 200 i Sverige och ett flertal ute i Europa. Som ni kanske förstår är inte det här en stor ras i Sverige och vi vill göra så mycket vi kan för att den ska sprida sig. Lundehunden är en riktigt trevlig och ras som tycker om att göra det mesta.
Norsk Lundehund är en smidig hund, som hör till spetshundsgruppen. Den ser ganska alldaglig ut – som en liten ”räv”. Men lundehunden har flera speciella egenskaper som gör den unik. Rasen är en zoologisk raritet genom att ha sex fullt utvecklade tår på varje tass. När hunden klättrar i berg, har den en enorm nytta av denna konstruktion.
Lundehundens framtassarna har minst två extra tår som då ger tassen ett kraftigt utseende, precis som ett par extra tummar. Fem tår av sex bör ingå i själva tassen, det betyder att den femte tån helst skall ingå i stödytan. Lundehunden har även åtta trampdynor då en vanlig hund bara har 5. Baktassarna skall ha minst sex tår och hunden stödjer då på fyra av tårna. Baktassen har sju trampdynor där den stora tramdynan är ”förlängd bakåt”. Trampdyna blir som en extra bromskuddar när hunden är på väg nedför branta berg.
Lundehunden kan böja och sträcka på sina extra tår och även ”gripa tag” i saker. Hundarna har enorm nytta av denna tasskonstruktion när de klättrar i berg. De kan klättra uppför nästan lodräta bergsväggar genom att gripa tag med extratårna i sprickor och håligheter i berget.
De kan bokstavligt talat ”stänga öronen”. Ytterörat kan vikas ihop och skyddar på detta sätt örats innersta delar mot sand och fukt. Den översta nackkotan är förenad med hjärnskålen på så sätt blir huvudet extra rörligt. De är så rörliga så att huvudet kan böjas bakåt så att pannan vidrör ryggen.
Flexibiliteten i benen gör att den paddlar med frambenen och det ser ut som om de ritar stora cirklar i luften. Bakbenen är så rörliga att den även kan sträcka benet framåt liggande efter rygglinjen och frambenen bakåt lika så. De har aningen trånga bakbensrörelser och det ser ut som om den trippar fram.
Det finns en speciell kontakt mellan lundehunden och dess ägare. Man kan släppa lös sin hund utan att vara rädd att den springer sin väg. Dessa hundar är ”programmerade” att alltid finnas i din närhet; de håller dig alltid inom syn- eller hörhåll. Detta beror troligen på att dessa hundar för så lång tid använts till lunnefågelfångst där ett flertal hundägare tog med sig ett antal hundar var till bergen, där de släpptes lösa. Det gällde för hunden att hålla koll på sin ägare. Att äga en lundehund är som att ha en blandning av katt (lika smidig), räv (lika smart) och varg (lika vild och primitiv). Lundehunden lär sig snabbt och lätt. Man behöver knappt träna dem alls, man kan gott påstå att det är tvärtom.
Den gyllene regeln är att alltid komma ihåg att arbeta MED din lundehund, inte EMOT den! De är extremt lojala och ger dig all sin uppmärksamhet. Denna hund älskar att vara med sin ägare och familj, de bryr sig inte om andra människor eller andra hundar. De är extremt lojala och ger dig all sin uppmärksamhet. Tack vare sin storlek är de lätta att ta med överallt
Lundehunden har ett underbart kroppsspråk, de skuttar upp och vidrör dina fingertoppar med sin nos när du är på promenad eller hoppar emot dina vader med sitt bröst bara för att säga ”Hej, här är jag!”. De gnider sitt huvud och sin nos emot dina ben bara för att tala om att de älskar dig eller när de fått en smaklig måltid, precis som en nöjd katt. De jagar sin mat eller en leksak med sina tassar och slänger upp den i luften precis som en katt eller räv som jagar ett möss. Många lundehundar ger ifrån sig små speciella ljud när de är alerta eller har något att berätta; det låter som en duvas kuttrande – om man har flera hundar kan det låta som att lyssna på ett duvslag.
Den är en vaksam individ och inget undgår en lundehund. Människor som får möta en lundehund möts av ett skällande. Lundehunden ska skrämma bort det okända. Så mycket mod i en så liten hund! Om främlingen inte flyr ändras snabbt strategin. Lundehunden försöker då att ta kontakt med främlingen istället.
Att muta in ett revir går snabbt för en lundehunden, det är bara att sätta sig ner 5 min på en stubbe i skogen, så är det lundehundens nya revir. Skulle det komma någon inkräktare skall således den skrämmas bort. Kommer det någon på besök i vårt hem, möts självklart dessa av skall, men så fort de har kommit innanför dörren så viftas det på svansen och det är jättekul. Lundehunden är en försiktig liten krabat och det är ingen idé att stressa på den för då stannar den stelt och inte vill gå ett ända steg till, lundehundsstopp kallar vi det. Men får den sedan några ögonblick på sig så är den redo att fortsätta.
Lundehunden behöver knappt någon pälsvård. Du behöver borsta hunden när pälsen är i fällning (ungefär en gång om året). Vanligen tvättas hunden en gång om året i samband med pälsbytet. Lundehundens päls verkar vara smutsavstötande, när pälsen torkar, faller smutsen av.
Ett råd är även att tvätta innerörat då de blir rätt smutsiga där, samt att borsta tänder då det kan finnas tandsten.
