www.dreamhippo.se

Rally blev hastigt sjuk och livet tog en ände lite tidigare än förväntat. Hon hade det bra in i det sista och hon får själv berätta om sina sista timmar här på jorden.

”Igår var en konstig dag. Jag började flåsa på dagen och matte trodde att jag fått värmeslag så hon sa till mig, Clara, Hippo o Lix att gå in en stund. Matte gick in med oss och satte sig i soffa och läste en stund. Vid 16 tiden så vart jag jättehungrig och började göra piruetter, skälla och hoppa på min matte så hon skulle veta att jag var jättehungrig…. Matte sa: ”jaså är du så hungrig?? Men då går vi ut i köket och fixar mat åt er”…  Å så glad jag blev, viftade på svansen hela tiden. Matte var lite orolig för jag flåsade fortfarande men jag åt upp min mat med ett nafs och drack vatten. Lite senare på kvällen så började jag få svårt att slappna av och ville klättra på min matte hela tiden så matte sa: ”nu får vi allt ta och ringa en veterinär det är nått som inte stämmer gumman”… matte ringde flera veterinärer men ingen ville ta emot oss, dom ansåg inte att det var akut efter som jag både åt och drack med god aptit… det är säkert värmeslag, avvakta tills i morgon sa dom.

Matte sa att hon inte vågade sova i natt för hon tyckte att jag var så konstig så hon ville ha koll på mig hela natten. I stället för att skulle lägga mig i min egen säng som jag tänkte, fick jag sova mattes säng. Låt mig upprepa detta: Jag fick sova i sängen tillsammans med matte! Det kändes så bra att vara nära henne. Jag tänkte, ”Det är här jag hör hemma. Jag kommer aldrig att lämna hennes sida”. Trots detta mådde jag inte speciellt bra, det var svårt att andas. När matte låg där i sängen med mig och Clara så blev det värre, jag började slänga med huvudet, fokuserade blicken på täcket och klapprade med käkarna precis som om jag försökte fånga en fluga som inte fanns där, lyssnade inte på mitt namn när matte försökte prata med mig men jag blev så glad och när hon klappade på mig så jag viftade på svansen och pussade matte på handen så hon skulle förstå hur glad jag var över att hon låg hos mig och kramades o klappade mig. Precis innan jag somnade till hörde jag hur matte grät… och mattes kropp skakade mot min. På morgon var jag lite piggare och kunde lyssna på mitt namn igen och sprang till matte och viftade på svansen. Det hade hänt en lite olycka inne under natten när matte slumrade till, Matte sa: ”Det är ingen fara, jag tar hand om dig, kompis”. Vi gick ut. Jag gjorde mina behov, sedan gick vi in igen. Hon gav mig fil för det var det enda jag ville ha Oh man… Som jag älskade det! Lite senare på dan var Hippo och Lix var tvungen att vakta staketet mot vår granne i Hova så var jag tvungen att följa med dom och skälla på honom, vad skulle jag annars va för en mamma till Hippo och Lix och vakthund till matte?? William sa: ”det ser nästan ut som du mår lite bättre idag rallan när du kan springa och skälla så där”. Matte ringde veterinären igen och det blev åter igen att avvakta en stund eftersom jag nu hade varit uppe och sprungit och skällt på grannen så dom var fortfarande övertygade om att det var värmeslag. Jag och matte gick in matte satte sig i soffan en stund och jag la mig vid hennes fötter men flåsade fortfarande… efter stund så var knappt min andning hörbar så då tog matte upp mobil ringde veterinären och matte sa: ”nu kommer jag in med Rally vare sig ni vill eller inte för nu så andas hon knappt”. Jag och matte åkte själva till veterinären och det var en lång väg dit… matte var så orolig att hon var tvungen att stanna fler gånger och titta till mig längs vägen. När vi kom dit så tog vi en lite promenad jag och matte, vi gick en bit och matte sa: ”Vill fortsätta promenaden, gumman?” Jag ville verkligen det, men det var jobbigt. Matte böjde sig ner igen och klappade om mig. Det kändes bra. Hon plockade upp mig och gick in med mig till väntrummet.  Där satt jag i mattes famn och matte satt och sa om och om igen hur mycket hon älskade mig. Min matte verkade tagen, men hon kramade ändå om mig. Det verkade lite som det var en lek. Hon kändes ledsen, men låtsades att hon var glada ändå. Ganska snart dök en person upp. Hon var klädd som en läkare.

Jag hörde dem prata. De tittade på mitt tandkött, klämde på min mage och tittade mig i rumpan. Jag hörde kvinna, som var veterinär, säga: ”Det är ditt beslut, men hon är definitivt inte okej. Hon har en väldigt spänd buk och hon har väldigt ont i buken också… Hon kan ha blivit förgiftad och det har gått lång tid sen händelsen för att det ska vara positivt för henne. Veterinären sa att om du vill att vi ska göra ett försök så måste fortsätta med henne till Göteborg 4 timmar bort men det är osäkert om dom tar emot ikväll och om Rally klarar resan dit.

Jag hörde matte säga: ”jag håller med dig. Jag vill inte vänta en natt till och se, varken jag eller Rally fixar det” Jag hörde att matte började gråta igen…

Jag vill inte att min matte ska gråta, det krossar mitt hjärta. Det är mitt jobb att få henne att må bättre och göra tokiga saker så matte skrattar men just nu så mår jag inte bra. Helt ärligt mådde jag ganska dåligt, även om jag orkade med en och annan promenad. Hela kroppen kändes ond och jag hade svårt att andas. Hon pussade mitt ansikte och såg i mina ögon. Hon försökte att inte gråta. Veterinären la några små godiskulor framför mig på fällen så jag hade något att titta på medan hon sprutade in något i nacken på mig. Efter det så fick jag komma ner på golvet med fällen och godiskulorna och nu efter den första sprutan kom så blev jag lite sugen på kulorna så jag åt upp dom allihop…

Veterinären skrattade och sa att det aldrig burkar vara någon hund som äter upp kulorna efter att dom fått sömnsprutan men nu kunde det va så att hon spyr upp kulorna, då sa min matte att dom aldrig har träffat en liten Rally, Rally som alltid är hungrig. Jag ska minsann inte spy upp några kulor och det gjorde jag inte heller… haha… där fick veterinären.

Jag ställde mig och bara tittade på Matte. Hon är den bästa jag vet, jag kommer alltid stå vid henne sida. Matte klappade på mig och sa massor av fina saker; hur mycket hon älskade mig, vilken bra hund jag är, vilket bra jobb jag har gjort, hur tacksamma hon är över att ha mig i sitt liv. Efter en stund började huvudet att snurra. FOKUS nu! Jag tittade tillbaka på min matte. Jag älskar henne så mycket. Jag kröp upp i hennes trygga famn, pussade henne på handen och viftade på svansen. Här vill jag stanna för alltid, här känner jag mig trygg. Jag försvann igen. FOKUS! Det enda jag kunde se var min matte. Jag älskar henne så mycket. Jag kommer alltid att vara vid hennes sida. Hon vet det. Tröttheten tog över allt mer. FOKUS!

Veterinären sa: ”Hon måste ha en otrolig vilja att stanna hos dig. Hon kämpar verkligen, det är helt otroligt”. Min matte försökte hålla tillbaka tårarna och sa: ”Jag vet. Den här tjejen lever för mig. Hon är den mest hängivna själ jag någonsin har träffat…”

Jag stötte mitt huvud mot mattes och vi blundade tillsammans. Jag kände frid. Jag kan verkligen inte beskriva det. Vi tittade på varandra igen. Jag kände mig trött, Jag kände hur hon klappade om mig och hur hon pratade med mig. Hon älskar mig så mycket. Hur lyckligt lottad är inte jag? Det kändes som alla jag någonsin känt och älskat fanns nära mig. Det var som att alla klappade mig, kliade mig bakom örat och på halsen. Det var fantastiskt. Matte fortsatte att klappa mig, samtidigt som kvinnan satte ytterligare en nål i benet på mig. Men den här gången kändes det annorlunda. I takt med att vätskan kom in i kroppen kändes det som att min kropp läkte. Det kändes helt perfekt! Det var som att allt det onda försvann, andningen blev bättre. Det kändes som jag hade blivit av med allt det jobbiga. En fantastisk känsla! Jag tittade på min matte, William, Hippo, lix och Clara. Det var som att jag stod på avstånd och såg allihop. De stod och tittade på något. Jag gick dit för att se. Det verkade som om … Jag vet inte. Det såg ut som att de hade samlats runt mig på gräsmattan. Det såg ut som jag var riktigt sjuk och utmattad. Ansiktet såg livlöst ut, det såg ut som den stackars tjejen lidit. Hon var bara ett skal. Det såg ut som min matte var lättad men samtidigt mycket, mycket ledsen. Jag älskar henne så mycket. Jag tittade på det där skalet som en gång var jag, och jag tittade på matte … Jag tror att hon var ledsen över det hon såg. Jag hoppade runt i rummet, som en clown, men det verkade som om William och tjejerna var nedstämda medan Clara gjorde allt för att försöka väcka mig, Hon puffade med sin nos på mig, tvättade mitt ansikte och till sist så la hon sig nära mig och bara låg där en lång stund. Alla fokuserade bara på det där skalet till hund som låg där. Min matte var så ledsen. Jag lutade mig mot henne, som jag har gjort en miljon gånger tidigare, men det var inte riktigt samma sak. Det kändes som om hennes kropp var ett moln och jag passerade rakt igenom henne. Så jag gick upp bredvid henne, satt stilla och försökte viska i hennes öra. ”Oroa dig inte, matte. Det ordnar sig, jag finns här för dig”.

Jag kommer aldrig lämna hennes sida.

Jag tror hon vet det. Rally ❤